Ett internationellt erkännande av folkmordet går via Ankara

Frågan om det assyriska folkmordet har under ett fåtal år vuxit sig mycket stark. Detta gäller i Europa och inte minst i Turkiet. Idag är händelserna åren 1914-18 föremål för en intensiv debatt i Turkiet och progressiva och humanistiska krafter i det turkiska samhället ägnar stor energi för att göra det assyriska folkmordet känt bland allmänheten.

Utvecklingen i Turkiet är i grunden avgörande för ett internationellt erkännande och därför mer intressant än vad som exempelvis sker i andra delar av världen. I takt med att allt fler forskare och debattörer uppmärksammar frågan så sker också ett närmande mellan assyrierna och denna del av det turkiska samhället. Det är här som den egentliga dynamiken finns idag och vittnar om att krafter finns i Turkiet som är beredda att ta ansvar för sin historia och den egna nationens försakelser.

Frågan om folkmordet har sakteligen övergått till att bli den politiska fråga som den i grunden är. Historikerna och forskarna har kastat ljus över händelserna och de är ense om att det de facto var ett folkmord. Assyrierna har ur den aspekten ingenting mer att bevisa.

Berzan Botis agerande när han under högtidliga former återlämnade de assyriska marker som hans förfäder en gång konfiskerade av mördade assyrier visar ytterliga vägar där den turkiska staten tvingas förhållas sig till folkmordet. Därigenom ökar också trycket på de krafter som förnekar denna del av landets historia. Samtidigt tillför Boti och de övriga som är inne på samma tankar ytterligare en dimension i debatten, nämligen att folkmordet inte enbart medförde att assyrierna blev en minoritet i sitt hemland utan att också assyriska egendomar fördes över till förövarna. Hur omfattande detta egentligen var vet inte mycket om idag, men helt klart är att detta var ett framträdande inslag i folkmordet. Vi får därför hoppas att Botis agerande inspirerar fler att ta motsvarande steg.

Vid den senast behandlingen av folkmordet i den svenska riksdagen visade regeringspartierna att realpolitiken alltjämt är överordnad sanningen och att moralen bland dessa politiker inte högre än vad som bevisades i samband med debatten. De vackra orden om människovärde var just tomma skal utan innehåll. Detta bör bli en lärdom för den framtida debatten i Sverige och bevisar att likheterna mellan parlamentet i Ankara och riksdagen i Stockholm är fler än skillnaderna.

Inlagd Allmänna
Nyheter