AGNETA BERLINER (fp)

För Rudi och alla dem som lever i de armeniska kvarteren i Jerusalem är lidandet synligt varje dag. För de armenier, syrianer och pontiska greker som lever på andra platser är smärtan från folkmordet 1915 mer osynlig men därför inte mindre stark.

Smärtan är stark varje dag. Om vi tillsammans gick en promenad i de armeniska kvarteren i Jerusalem kanske skulle vi få en större förståelse för att lidandet faktiskt lever kvar, nära 100 år efter folkmordet. Smärtan skulle kanske bli mer påtaglig när den blev synlig. Kanske skulle vi då också känna vilken upprättelse ett erkännande skulle innebära.

Fru talman! Det finns få saker som vi är så känsliga för som förnekelse av Förintelsen. Det beror på att vi djupt inom oss känner och vet att ett förnekande osynliggör alla de judar som förföljdes, skändades och mördades. Deras lidande har varit synligt för oss. Deras smärta har varit nära, och därför reagerar vi så starkt på förnekelse av Förintelsen.

Fru talman! Motsatsen till att förneka är att erkänna. Att erkänna är att acceptera att något existerar. Att erkänna är att offentligt berätta att man har en viss ståndpunkt.

Fru talman! Massmordet på kristna minoriteter i samband med första världskriget i det osmanska riket drabbade främst armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker. Det var en systematisk förföljelse då mer än en miljon armenier och någonstans mellan 250 000 och 500 000 assyrier/syrianer och kaldéer och ungefär 350 000 pontiska greker mördades eller försvann. De flesta dödades under åren 1915-1916. Men förföljelserna och morden fortsatte ända fram till 1923. Större delen av det lilla fåtal som överlevde flydde landet.

Folkmordet utfördes genom avrättningar och tvångsdeportationer. Människor brändes till döds, instängda i byggnader. Hundratusentals dog av hunger, törst och våld under påtvingade dödsmarscher. Kvinnor våldtogs, fördes bort, såldes på slavmarknader. Barn togs ifrån sina föräldrar, kyrkor och kristna monument förstördes. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades. Människor blev systematiskt förföljda och mördade. De behöver få ett erkännande av att det var så. Förnekandet av folkmordet 1915 är anmärkningsvärt.

Att erkänna övergreppen på de kristna i det osmanska riket som folkmord handlar för mig om respekt för minoriteter, om rätten att få utöva sin religion, om yttrandefrihet. Det handlar om alla människors lika värde, och det handlar för mig om att stå upp för att de mänskliga rättigheterna inte ska kränkas.

Vi har hört många uttala sig i kammaren i dag om att ledande forskare inom historia och internationell rätt har kommit fram till att övergreppen på de kristna minoriteterna utgör folkmord enligt de kriterier som FN har ställt upp. Sveriges riksdag ska inte döma några skyldiga, och Sveriges riksdag ska inte pröva detta juridiskt. Nej, det ska vi inte. Det är inte det vi talar om i dag. Vi talar om att erkänna att folkmordet har ägt rum.

Fru talman! Folkmord kan inte bara ses som en historisk händelse. Folkmord är brott mot mänskligheten, och det är allas vårt ansvar att minnas. Historien har betydelse för hur vi lever våra liv i dag. Förnekande är det sista steget i ett folkmord, och ett förnekande bereder vägen för framtida förtryck. Därför är det viktigt med officiella erkännanden. Att gömma och glömma begångna misstag är en väg mot att upprepa dem. Det gjorda kan aldrig, aldrig göras ogjort, men vi kan erkänna det. Vi kan minnas, vi kan berätta och vi kan undervisa om det för att det inte ska upprepas.

Fru talman! Det handlar inte om skuld. Det handlar om ansvar. Dagens politiker i Turkiet kan inte lastas för vad som hände 1915. De har ingen skuld i det som hände, men de har ett ansvar att inte förneka att det hände, för genom förnekande av folkmord förnekar man också det lidande som massmorden, deportationerna och utplånande orsakade. Man förnekar den smärta som folkmordet 1915 fortfarande orsakar offrens barn och barnbarn, och förnekandet bäddar för nutida och framtida förtryck. Det finns också ett tydligt samband mellan erkännande och försoning. Utan erkännande är vägen till försoning svår.

Fru talman! Vi är Sveriges folkvalda representanter. Vi kan välja att ta ställning i utrikespolitiska frågor eller välja att låta bli. Ett erkännande handlar i första hand, tycker jag, om de medmänniskor som utsattes för folkmordet, om deras ättlingar som bär folkmordets lidande med sig. Men det handlar också om oss, om vi väljer att ta ställning eller om vi väljer att inte göra det.

Jag har för min del kommit fram till att just erkännandet är så viktigt att jag har bestämt mig för att ta ställning. Jag kommer därför i dag att rösta för att Sverige ska erkänna folkmordet på kristna minoriteter i Osmanska riket 1915 och åren framåt. Jag vill ge det ringa, ringa bidraget här från Sveriges riksdag till armenierna, syrianerna och de pontiska grekerna. Jag vill säga: Ja, jag har sett det brott som ni har utsatts för. Jag vill säga: Jag har sett ert lidande. Jag vill säga: Jag kan förnimma er smärta. Jag vill säga: Det här är inte ett brott bara mot er utan mot hela mänskligheten.

Vi kan göra motsatsen till att förneka. Vi kan erkänna folkmordet 1915.

I detta anförande instämde Gulan Avci (fp), Annelie Enochson (kd) och Marianne Berg (v).