Månggårig kamp erkände våra martyrer

Gammelfarfar Zohe satt oskyldigt i sitt hem med sin familj när ett gevärskott krossade fönstret och borrade sig genom hans huvud. Han dog omedelbart, framför ögonen på sin hustru och sina små barn. Jo, jag skulle ha sagt till honom ”ditt minne hölls i Sveriges riksdag idag och ditt mord är erkänt som ett folkmord. Vila i frid”.

Min då 11-12-åriga farfar blev föräldralös, likaså hans 4 och 6 åriga systrar. Flickorna och deras mamma överlevde tyvärr inte folkmordet. Mamman dog av svält och systrarna försvann för evigt. Varenda gång farfar berättade om hur hans systrar försvann dränktes hans röst av tårar, han kunde inte svälja sin saliv. Förmodligen kände han sig medskyldig till deras försvinnande; en 12-årig pojke med den färska smärtan av faderns död fortfarande levande och klistrat i hans hjärnhinna. Det var han och hans systrar som bar faderns döda kropp till kyrkan genom en tunnel för att begravas där.

Min farfar berättade att när de deporterades från kyrkan, som utgjorde halva byns gömställe, var folk piskade att gå till fots så fort som möjligt. De som inte orkade följa strömmen lämnades åt banditer att rånas och mördas. Andra rövades bort. På väg ut från gömstället bar farfar sin yngsta syster på sin rygg medan den andra gick till fots. Till sist orkade inte den äldre systern gå och han orkade inte längre bära den yngre.

Farfar uppmanades av konvojen att lämna henne på vägkanten för att rädda sig själv. Han berättade att hon ”grät efter mig och ropade: bror, bror lämna inte mig”. ”Hennes röst sitter fortfarande kvar i mina öron”, brukade han säga. Min farfar dog innan han blev 55. Vem orkar leva mer än 55 efter en sådan tragedi och med en sådan enorm smärta? Må han vila i frid.

För ungefär 12 år sedan skrev jag en artikel med rubriken ”Assyrier hotas av korsfarare” som publicerades på LT:s debattsida den 10 november 1998. Artikeln handlade om den turkiska regimens hotelser av grannfolken och regimens förestående härjningar i området. Det var planerat att den turkiska militären skulle invadera Syrien liksom de redan hade gjort flera gånger mot Irak.

Jag nämnde bland annat att eftersom assyrierna levde på bägge sidor av gränsen mellan Turkiet och Syrien skulle de bli utsatta för ännu en massaker, ett nytt folkmord i händelse av att invasionen skulle igångsättas i det assyriska kärnlandet. Jag redogjorde också för hur den assyriska befolkningen hade utsatts för folkmord under Svärdets år 1915-1918.

En lärare vid dåvarande Täljegymnasiet, Jonas Linderholm, attackerade mig genom att påstå att det jag skrev var en historieförfalskning. Linderholm förnekade kategoriskt folkmordet. Dåvarande assyriska ungdomsförbundets ordförande Ilhan De Basso kontrade med en artikel med rubriken ”Linderholm i gråzonen” 2 december 1998.

Debatten ledde till att kommunen övervägde att entlediga Linderholm från sin tjänst efter anmälningar och protester från assyriska elever vid samma gymnasium. Facket och en viss person från lärarhögskolan försvarade honom genom att säga att han skrev artikeln ”som privatperson”.

Jag har två anledningar till att jag tar detta ämne här i samband med riksdagsbeslutet den 11 mars. Den ena är att det numera inte finns några tvivel på att folkmordet har begåtts. Inte enbart med anledning av riksdagsbeslutet utan också den forskning som sattes igång efter debatterna, som möjligen påskyndade processen. Den andra är ju att jag vill tacka Linderholm för att han verkligen blev anledning till att de assyriska organisationerna blev mer aktiva i frågan och att ämnet blev globalt istället för lokalt och inom de lokala medierna.

Slutligen vill jag kortfattat säga ett par ord om Sveriges utrikesminister Carl Bildts hållning i frågan. Bildt använder ett mantra som går ut på att ett erkännande försvårar försoningen mellan turkar och armenier och att folkmord inte är en politisk fråga att fatta beslut om i parlament.

Min fråga, och förmodligen alla assyriers fråga, till Carl Bildt måste vara vad han hittills har gjort inom ramen för att skapa försoning mellan turkar och assyrier? Mig veterligen ingenting! Bildt måste veta att den svenska riksdagens beslut av den 11:e mars inte enbart är en produkt av armenisk lobby. Beslutet är också ett resultat av en mångårig assyrisk kamp i Sverige. Därför bör Bildt även inkludera assyrierna i sin polemik med sina turkiska vänner.

För det andra är folkmordet 1915 i högsta grad en politisk fråga för att det är bevisligen Turkiet som har politiserat den. Detta genom att t.ex. inte tillåta oberoende forskare ta fram kalla fakta om folkmordet. Vi assyrier har ingenting emot utgrävningar på plats, granskning av bokföringsregister, undersökning av osmanska arkiv och utfrågning av överlevande – assyrier och icke assyrier- för att ta fram fakta.

I Turkiet är det enbart Atatürks stat och idéer som gäller d.v.s. ”alla vi är turkar” och ingenting annat. Det är fortfarande förbjudet i Turkiet att ens nämna ordet ”folkmord” och den som diskuterar frågan offentligt sätts i fängelset. Nobelpristagaren Orhan Pamuk är ett bevis på detta. Skulle inte förintelsen bli en politisk fråga om Tyskland hade förnekat att det har hänt?

Jag föreslår Carl Bildt, om han verkligen vill att frågan skall lösas genom vetenskap, att föreslå sina vänner i Turkiet att bilda en oberoende folkmordskommission bestående av turkiska, armeniska, assyriska och pontisk-grekiska forskare med en neutral ordförande från till exempel en femte nation. Jag är helt övertygad om att de tre sista kommer att acceptera en sådan lösning. Frågan är om Turkiet kommer att göra det.

Andreas Arsalan