Yilmaz Kerimos Anförande i riksdag

Fru talman! Det fasansfulla som drabbat armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontier i samband med Osmanska rikets sönderfall är inslag i världshistorien som påverkat och påverkar många generationer av de folkgrupper som utsattes. Folkmordet av cirka en och en halv miljon armenier, 500 000 assyrier/syrianer/kaldéer och 350 000 grekiska pontier påverkar i allra högsta grad miljontals människor i Europa och i Turkiet. Resultatet av folkmorden blev att den kristna civilisationen närmast utplånades.

Fru talman! I Sverige bor ca 100 000 assyrier/syrianer, och berättelsen om svärdets år seyfo är fortfarande högst levande i dessa familjer. Att få rätt till sin historia är en förutsättning för att försonas och för att kunna gå vidare och göra upp med sitt förflutna. Det finns tydliga paralleller till andra övergrepp i nutidshistorien där regimer genomfört massakrer på miljontals människor, till exempel Kambodja, Nazityskland, Stalintidens Ryssland och Rwanda 1994.

Fru talman! Olof Palme uppmanade oss i Hanoitalet julen 1972 att kalla saker vid deras rätta namn. Jag är väl medveten om vikten av att så djupgående juridiska begrepp som ordet ”folkmord” kräver varsamhet när man använder det. För mig – med min bakgrund, min kunskap och min historia som förmedlats genom årtionden – är det ett historiskt faktum att ett folkmord i vår nuvarande definition begicks under svärdets år 1915.

Fru talman! Återigen, som Olof Palme sade, bör man ”kalla saker vid deras rätta namn”, nämligen folkmord och ingenting annat.

Fru talman! För mig och för mina landsmän handlar ett erkännande av svärdets år som ett regelrätt folkmord om vår historia och om vår identitet. Det handlar om att äntligen få världssamfundets stöd i vår bearbetning av ett dråpslag mot en folkgrupp som aldrig får glömmas. De fruktansvärda händelserna 1915 i det dåvarande osmanska riket uppmärksammades tidigt av det internationella samfundet. År 1915 fördömde de allierade brotten mot armenierna som ett ”brott mot humaniteten och mänskligheten”, något som senare bidrog till utvecklingen av brottsbegreppet ”brott mot mänskligheten”, som användes efter andra världskriget.

Även i det samtida Sverige uppmärksammades brotten. I ett tal 1917 poängterade den socialdemokratiske partiordföranden Hjalmar Branting att 1917 kunde vittnesmålen inte längre nedtystas. Det ”har verkställts ett fullt organiserat folkmord”, sade Hjalmar Branting redan då.

Fru talman! Den förföljelse och de massakrer som skedde kring 1915 har återverkningar för människor än i dag. Det är därför politikers ansvar att erkänna det historiska faktum som folkmordet är. Sverige bör agera med kraft inom EU och FN för att få till stånd ett internationellt erkännande av detta folkmord. Frankrike, Holland, Tyskland och ett 20-tal andra länder har officiellt erkänt folkmordet 1915. Har de gjort fel när de har erkänt det? Här påstår alliansen att vi inte har rätten att göra det. Även i USA pågår nu i dagarna en process som förmodas leda till ett erkännande av folkmordet.

Fru talman! Det är bra att vi tycks bli fler och fler som tycker att det är viktigt att vi får ett svenskt erkännande av folkmordet på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer med flera i nuvarande Turkiet under åren 1914-1919. Ett erkännande av folkmordet är oerhört viktigt för att få en upprättelse för armeniers, assyrier/syrianers, kaldéers och pontiers situation och identitet samt för att skapa en förbättrad grund för en framtida dialog.

Det sägs att tiden läker alla sår. Det är ett talesätt som jag absolut inte håller med om. Vissa händelser kan vi omöjligt lägga bakom oss utan att ha fått veta vad det var som verkligen hände. Det finns ändå en positiv trend i den långsamma öppningen av debattklimatet i Turkiet som vi har fått uppleva efter 1999 då Turkiet blev kandidatland till EU, för före 1999 var det i stort sett helt tabubelagt att prata om folkmordsfrågan. Men för att såren ska kunna lindras måste alla fakta kring försöket att utrota assyrier/syrianerna och armenierna komma fram.

För försoning behöver man ett erkännande, precis som Tyskland erkände Förintelsen mot judarna.

Fru talman! Folkmord är ett brott mot folkrätten som medför vittgående ansvar, och det är väsentligt att denna fråga i dag kan hanteras på ett ansvarsfullt sätt för att främja en hållbar utveckling av relationerna mellan människor och folkgrupper som har koppling till det historiska folkmordet. För mig handlar det om mina egna dödade förfäder. För mig och för mina landsmän är det inte bara politik utan främst en punkt där politiken direkt berör själ och hjärta.

Mitt ställningstagande utgår från betydelsen av att vi nu utan ytterligare dröjsmål – tar alla steg vi kan för att morden på mina och mina landsmäns förfäder äntligen ska kunna förklaras för folkmord, i dess absoluta och hemska mening.

Fru talman! Det finns fortfarande brister i Turkiets demokrati indirekt etnisk rensning pågår fortfarande. Än i dag skrämmer man i väg oliktänkande, inte minst minoriteter, från deras hemtrakter genom att konfiskera deras mark och trakassera dem. Ett exempel är konfiskeringen av det 1 700 år gamla Mor Gabriel-klostret, trakasserierna av fader Yusuf Akbulut i Diyarbakir och nobelpristagaren Orhan Pamuk, mordet på Hrant Dink etcetera.

Fru talman! Sverige måste anstränga sig mer för att de turkiska myndigheterna ska inta en annan hållning i frågan än vad som nu gäller. Det gäller till att börja med det självklara att man måste ha rätten att över huvud taget tala om frågan. Det är det internationella samfundets plikt att inte enbart fördöma och minnas det som hände. Vi har också en uppgift att reda ut frågetecken i historien och att kraftfullt fördöma händelser som dessa.

Fru talman! Utrikesutskottet har mer eller mindre erkänt folkmordet men väljer ändå på grund av existerande samarbete inom alliansen att yrka avslag på motionen U332. Jag vill vädja till alla ledamöter i denna kammare att stå upp för sanningen. Ingen försoningsprocess, reformarbete eller demokratisering har kunnat byggas på lögner, hot eller mörkläggning av sanningen.

Fru talman! Jag är svensk, jag är assyrier/syrian men jag är född i Turkiet. Jag gillar Turkiet, och jag har många turkiska vänner. Vi umgås och vi trivs. Att det har skett folkmord på mina förfäder är inte deras fel -jag vill inte att de ska straffas eller dömas. Men jag vill att alla som har begått brott ska kunna erkänna det för att försonas och gå vidare. Vi har medling inom kriminalvården nu i Sverige. Detta innebär att gärningsmännen träffar sina offer för att be om ursäkt, för att lätta på sitt samvete och för att försonas och gå vidare. Man erkänner sina brister-då går vi vidare.

Det finns en total enighet i riksdagen om att folkmordet 1915 har ägt rum. Jag vill att detta ska erkännas. Ingen här har förnekat det hittills, men man vill ändå inte erkänna det. Det är inte för att döma eller straffa Turkiet, men för att kunna försonas och gå vidare. Det är politiskt och moraliskt viktigt dels för offren, dels för gärningsmännen. Det handlar om en moralisk upprättelse också för att detta inte ska upprepas.

Fru talman! Så länge länder som Sverige inte konfronterar Turkiet med sanningen och det faktaunderlag som finns till hands kan Turkiet inte komma vidare på sin väg mot ett öppnare samhälle, en bättre demokrati och fullt ut öppna möjligheterna för ett medlemskap i EU. Sverige bör därför verka för att Turkiet erkänner folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker.

Med detta sagt, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 5, vilket också innebär ett erkännande av folkmordet seyfo 1915.

I detta anförande instämde Anne Ludvigsson och Nikos Papadopoulos (båda s) samt Hans Linde (v).