To be or not to be…

Enligt UNHCR:s siffror[1] har mer än 2200 familjer, cirka 13 000 människor lämnat Mosul främst till säkra områden i norra Irak, efter dessa attacker. Detta utgör mer än hälften av Mosuls kristna befolkning. Iraks minoriteter flyr för att de har blivit särskilda måltavlor för islamistiska grupperingar i Irak.  Deras religiösa byggnader förstörs, egendomar och affärsrörelser konfiskeras, religiösa ledare hotas, kidnappas och mördas, individer tvingas till att konvertera till Islam genom hot om våld, kvinnor utsätts för våldtäkt och tvångsäktenskap. Minoriteternas horribla situation och särskilda utsatthet har de facto lämnats utanför de politiska ansträngningarna att bygga upp demokratiska institutioner i Irak.

MRG redovisar i sin senaste rapport från 2007[2] en ökande grad av våld och terror på de kristna minoriteterna sedan 2003. Situationen har nu blivit så allvarlig att minoriteternas kollektiva existens står på spel. Assyrierna/kaldéerna som utgör cirka 3-5 %[3] av Iraks population på 26 miljoner utgör enligt registrerade siffror hos UNHCR[4] cirka 30 % av dem som flytt landet till grannländerna. Iraks officiella siffror[5] säger att nästan hälften av minoriteterna har lämnat landet. [6] Enligt UNHCR[7] har 4,7 miljoner irakier tvingats lämna sin stad; ca 2 miljoner till grannländerna och 2,7 miljoner inom landet som internflyktingar. Uppskattningsvis flyr mellan 2000 och 3000 människor från Irak varje dag på grund av det sekteristiska våldet. Med tanke på den oproportionella massflykten av irakiska minoriteter (ca en fjärde del av alla flyktingar, och ca hälften av minoriteterna) är det rimligt att påstå att om tendensen fortsätter som nyss redovisats kommer landets ursprungsbefolkning, assyrier/kaldéer och andra icke-muslimska minoriteter att utrotas.[8]

Krav på en autonomi
Precis som andra folkgrupper har även assyrier/kaldéer rätt att bilda en autonomi i Irak. Det är inte bara en juridisk konstitutionell rätt utan också en moralisk fråga. Även om de förskräckliga omständigheterna för kristna och andra minoriteter har uppmärksammats vid flera tillfällen av internationella politiska kretsar och det har framförts behov om ett skydd för minoriteter i Irak har det inte gjorts någonting konkret hittills. Autonomi har nu blivit en ihållande allmän begäran av majoriteten av vårt folk, politiska partier liksom våra etniska, religiösa och civila institutioner både hemma och i utlandet.

Vårt folk vill leva i sitt historiska hemland i fred och bygga sin demokratiska framtid i säkerhet. Efter Saddams fall har kravet på autonomi eller ’skyddszon’ ständigt hamnat på det assyriska/kaldéiska folkets dagordning. Många har däremot varit rädda för att en autonomi skulle göra vårt folk till en måltavla för fundamentalisterna. Tiden har dock visat att vårt folk redan är en måltavla. Det har inte räckt med att hålla en låg profil på grund av rädslan.

Fundamentalister, som Al-Qaida och Badr-Forces med flera vill inte ha icke-muslimer i landet. De har en strategisk agenda att utrota alla så kallade ”otrogna” ur landet. Eftersom vi redan är en måltavla, vi räknas som ”Västernländernas allierade” och vi tas upp som ett instrument i maktspelet mellan olika etniska och politiska grupper i Irak utestänger jag resonemanget om att en eventuell assyrisk autonomi skulle bli en speciell måltavla. Det kan
inte bli värre.

Kraven på autonomi är inte enbart relaterade till dagens hemska situation i Irak. Autonomikravet härrör även från det förra seklet och skapandet av det moderna Irak. Redan vid fredskonferensen i Paris år 1920 framfördes kraven av delegater. Det kom också som en rekommendation från en internationell kommitté under Nationernas förbund som behandlade ”Problemet med Mosulprovinsen” år 1925. Ansatsen i dess krav var att trygga tillvaron för Assyrier i Irak.

Det finns otaliga exempel på uppoffringar från Assyriernas sida däribland massakern i Simele 1933. De har lidit av allehanda repressalier, diskriminering och assimilering som under historien utmynnat i massutvandringen. Likväl har vårt folk inte övergivit kraven på sin legitima nationella rätt att få autonomi i sina historiska hemtrakter i Nineveh-slätten.

Enligt folkrättsliga aspekten garanteras och tolkas kravet på autonomi särskilt i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter Artikel 27, deklarationen av FN:s generalförsamling (1992), ILO:s konvention nr.169 (1989, om ”Urbefolkningar”). Enligt artikel 1 i deklarationen (FN:1992) ska staterna skydda minoriteternas existens och identitet inom sina territorier. Lämplig lagstiftning och andra åtgärder ska vidtas för att nå detta resultat.[9] Utifrån den folkrättsliga aspekten har den nya irakiska konstitutionen positiva paragrafer vad det gäller minoriteters rättigheter, men innehåller också vissa diffusa och motstridiga bestämmelser. I exempelvis artikel 2 i konstitutionen beskrivs statens grunder med islam:[10]

‘No law may be enacted that contradicts the established provisions of Islam.’ (The Iraqi Constitution)

Detta stycke utgör ett hot mot icke-muslimska minoriteter. Det är inte säkert på vilket sätt lagen skall tillämpas. Ytterligare utgör detta en kontradiktion med paragrafen som säger:

‘No law may be enacted that contradicts the principles of democracy; No law may be enacted that contradicts the rights and basic freedoms stipulated in this Constitution’ (Ibid.)

På samma sätt utgör artikel 49 i konstitutionen en väldigt svag grund för minoriteters rättigheter i det politiska livet. MRG:s rapport påpekar också samma punkt:

Unfortunately, this marginalization appears to have been further exacerbated by certain Articles in the Constitution. For example, Article 49 allocates one seat in Parliament for every 100 000 members of the population, which produces a particular problem for small or geographically dispersed minorities.[11]

Vad gäller grunden för autonomi beskriver artikel 125 denna rättighet i termer av administrativa, politiska och kulturella rättigheter.

‘This Constitution shall guarantee the administrative, political, cultural and educational rights of the various nationalities such as Turkomen, Chaldeans, Assyrians, and all other constituents, and this shall be regulated by law.’ (Article 125, The Iraqi Constitution)

Även om det är diffust på vilket sätt dessa administrativa rättigheter kommer att förverkligas, ger konstitutionen en grund för en autonomi eller ett administrativt område. Man kan också hitta vissa öppningar i paragraf 116 som beskriver den federala strukturen i landet.

Som redovisats handlar dock frågan mer om hur dessa rättigheter skall garanteras och tillämpas i praktiken. Detta kräver inte bara god vilja utan också ett demokratiskt samarbete mellan berörda parter med hjälp av internationella organisationer. Utifrån den demokratiska aspekten utgör minoriteters gruppbaserade rättigheter en omfattande roll i ett demokratiskt byggande av ett land. De strukturella och demografiska svaga grupper som icke-muslimska minoriteter bör skyddas och deras rättigheter bör främjas i lagen, men också i praktiken.

Inte enbart genom normativa ansatser bör den federala irakiska regeringen och den regionala kurdiska regeringen ta ett konkret steg om tillämpning av autonomi. Ett skydd för dessa minoriteter kan inte förväntas baserat på ett politiskt uttalande eller god vilja av en politiker eller en grupp. Problemet har en strukturell bakgrund. Därför kräver det en strukturell lösning som formuleras i autonomi.

Autonomi utgör varken någon negativ faktor mot Iraks demokratiska framtid eller någon splittrande faktor bland Iraks olika etniska grupper. Tvärtom kommer autonomin att bidra både till den demokratiska utvecklingen av landet och till det mest effektiva skyddet som icke-muslimska minoriteter behöver just nu. Om demokratins grundläggande princip framför allt är folkviljan finns det en gemensam uppfattning om autonomi bland vårt folk i hemlandet (Irak) och i diasporan. Kraven ovan framfördes också med eftertryck under den första generella syrisk-kaldeisk-assyriska konferensen som hölls i Bagdad i oktober år 2003 och där gemensamma ställningstaganden om autonomi på Nineveh-slätten, som utgör hjärtat av det historiska Assyrien, tydliggjordes.

Kravet på autonomi har nu fått en ökad aktualitet och tillförts ytterligare dimensioner i och med diskussionerna kring utkastet till ”konstitution för Kurdistanregionen i Irak”. Detta beroende på att Ninevehslätten – med provinserna Baghdeda och Tilkef samt området Baashiqa– har inkluderats i regionens administrativa gränser. Alla våra partier, organisationer och personligheter uppmanades att kräva att en föreskrift om autonomi införs i nämnda konstitution samt i Iraks federala konstitution.

 Tre problem…
Med detta i avseende vill jag analysera tre interna problem som debatteras bland våra organisationer:

1.  Namnfrågan: Våra organisationer har kommit till en viss kompromiss om denna fråga. Vi bör undvika antagonistiska namnkonstellationer som vi har utvecklat i diaspora. Denna fråga bör lösas i hemlandet bland våra organisationer. Inget namn är heligt. Vår enighet och erkännandet av ett enda och samma folk är viktigare än någonting. (KRG:s senaste positiva steg!) Därför bör våra alla organisationer och individer som är insatta i denna fråga vara konstruktiva och öppna för kompromisser.
2. En annan fråga som har skapat motsatta åsikter bland våra organisationer är att till vilket styre ”Nineveh” kommer att tillhöra, d v s Iraks centralstyre eller Kurdistan regionala styre (KRG). Det är också en fråga relaterad till Mosulfrågan. På ett generellt sätt kan man säga att vi bör ha positiva relationer med båda parter. Ibland kan man se känslomässiga attityder mot kurderna bland våra organisationer och individer som påverkar politiken. Vi behöver inte positionera oss mot en annan folkgrupp, särskilt inte Kurdistan-regeringen. Trots allt ligger den största delen av Nineveh-provinsen i dagens erkänd irakiska Kurdistan. Förutom det är kurderna våra grannar. Utan att ha relationer är det svårt att bygga en framtid i säkerhet och fred. Med detta menar jag inte att vi inte kan kritisera den kurdiska regeringen och dess politik. Men en sådan inställning kan vi, på ett effektivt sätt, påverka den kurdiska regeringen. Vi bör inte satsa och fastna på det gamla status quo som inte har givit oss någonting i Irak. Därför säger jag att argumentationen som siktar på ”Iraks enighet” har en dold agenda. Vissa maktcentra i regionen vill se Irak som det var på Saddam Husseins tid. De ser ett federalt och demokratiskt Irak som ett ”hot” mot sin framtida existens. Men som sagt när det gäller politik i Mellanöstern bör man tänka en extra gång och vara försiktigt. Det är särskilt viktigt för resurssvaga grupper.
3. Vad det gäller diskussionen om skillnaden mellan ”autonomi” och ”administrativ område”, finns det inte så stora skillnader. Utifrån politisk teori hör båda till statsmodellen ”federalism”. I irakiska konstitutionen definieras det nya Irak som en federal stat, istället för en centraliserad modell. Men vilket alternativ bör man lyfta fram? Assyrier/kaldéer bör lyfta fram autonomikravet och försöka tillämpa det enligt den nuvarande irakiska konstitutionen. Modellen är inte viktig i dagsläget, utan innehållet av en autonomi har en betydelsefull roll för vårt folks framtid. Därför bör vi, istället för att diskutera modellen, fokusera mer på att säkerställa ”autonomi” och dess innehåll. Resursfördelning är en tids – och förhandlingsfråga.  När assyrier/kaldéer har en officiell erkänd autonomi kan de sitta ännu starkare vid förhandlingsbordet.

Tiden är viktig…
Jag skulle vilja ge två exempel som pekar på två möjliga alternativ som vi kan konfronteras med i framtiden. Låt oss börja med det positiva exemplet; vi jämför oss ofta med våra grannfolk, kurderna. Efter första US-ockupationen av Irak fick kurderna en skyddszon i samband med en FN-resolution. [12] Sedan dess började de bygga sin egen stat. Idag vet alla hur de skördar frukterna som de odlat på den tiden. Jag ska inte gå in i detaljer, men för oss är det viktigt att dra följande slutsatser;

•  Kurderna stod envist bakom sitt projekt, d v s ett eget styre, federal eller självständigt.
• De enades efter flera års interna konflikter. Varför? För de förstod vad de hade att tjäna på detta projekt. Man kan också tillägga USA:s påtryck för unionen av kurderna.
• Som en del av förberedelserna har de satsat strategiskt på utbildningen av en framtidselit som skulle styra landet. De skickade många studenter utomlands för att studera, doktorera o s v. Jag lämnar tolkningen till läsaren, men vill bara inbjuda läsaren till att göra jämförelser med tanke på vårt folks situation.

Det andra exemplet är den negativa sidan av “myntet”. Jag ska inte gå in i detaljerna av Palestinafrågan, men det finns en viktig sak som man bör påpeka. Efter andra världskriget i samband med en FN-resolution erkändes en ”två-statlig”-lösning och staten Israel grundades 1947. Palestinierna och de andra arabländerna accepterade inte denna lösning och förnekade existensen av Israel i mer än trettio år.

Efter Sovjetunionens fall blev de tvungna till en ”fredlig” lösning. Vid fredsförhandlingarna i Oslo accepterade de självständighet eller autonomi, det finns faktiskt ingen större skillnad mellan de två. Vad de förlorade var en jämlik stat med sina egna resurser så som det hade formulerats i FN-resolution av 1948. Slutsatser från detta exempel kan vara:

1.  Palestinska rörelsen kunde inte ta rätt beslut vid rätt tid.
2.  De säkrade inte sina ”vinster”. De kunde bygga en stat och sedan kunde de fortsätta förhandla och kämpa ytterligare för sina rättigheter, resurser osv.

Utgår man från dessa två exempel kan man påpeka vikten av att följa rätt policy i rätt tid. Det är en strategisk regel i politiken för att inte stå som en ”förlorare” i slutet.

Slutsatser
Den politiska situationen i Irak förväntas bli värre när USA drar tillbaka de flesta av sina trupper kommande år. I vilken utsträckning är vi redo för en ännu mer horribel situation? Som slutsatser vill jag kartlägga mina åsikter om vad som kan göras på kort sikt för att effektivt kunna påverka processen och förverkliga vår dröm om ”autonomi”:

• Samförstånd och tydlighet internt: Vi måste stå bakom autonomikravet och försöka skapa den starkaste möjliga fronten av våra organisationer i hemlandet och i diaspora. Jag definierar det som förstärkning av vårt “självförtroende” för att förverkliga autonomin. Vi ska få vår styrka från vår ”enighet” (hujådå) och tydligheten i vårt krav.
• På internationella nivån finns det mycket att göra. Vissa av våra organisationer har redan börjat lobba mot EU och USA. Men att lyfta fram en gemensam röst med ett mer professionellt perspektiv kan ha en långt starkare effekt. Man får inte glömma att lobba också mot Iraks grannländer, eftersom alla har en viss agenda för Iraks framtid. Lobbyverksamheten bör baseras på offentlighetsprincipen och stå bakom autonomiprojektet. En eventuell fara är att mäktiga länder i Mellanöstern skulle vilja använda ”oss” mot sina s k fiender, till exempel mot kurderna. Vi bör undvika att ställa oss mot en annan folkgrupp.
• Autonomiprojektet bör inkludera en dimension för flyktingar som bor i Syrien och Jordanien och även för dem som flytt inom Irak. Deras återvändande är mycket viktigt. Det finns tyvärr inte en politisk ambition för att stimulera återvändandet av dessa flyktingar, förutom de humanitära projekt som bedrivs av vissa organisationer. Det är också en brännande fråga för vår demografi i vårt hemland. De flesta av västerländerna kommer att stödja ett projekt som siktar på återvändning av flyktingar till Nineveh-slätten. Till exempel kan man kräva från västerländerna att finansiera byggandet av ”nya” byar i det autonoma området för flyktingar.
• En annan dimension är relaterad till att stödja vårt folk som redan bor i Nineveh-slätten genom humanitära projekt, men också på långt sikt genom att förbereda oss att investera i utvecklandet av infrastrukturen av området.

Självständighet har nu blivit en allmän begäran av majoriteten av vårt folk och våra politiska partier samt organisationer i hemlandet och i diaspora. Liksom varje folk har vårt folk också rätt att bilda ett självständigt område, i det fäderneärvda området, där vi för närvarande bor.

Detta innebär inte en självständig stat. Autonomi i Irak är en del av federala och demokratiska lösningen. Gränserna för det autonoma området ska vara ett sammanhängande område i Ninevehslätten och Duhok-provinsen där vårt folk utgör en majoritet för att återspegla den geografiska enheten. Invånarna i byar och städer som inte är en integrerad del av det autonoma området har rätt att gå med i det autonoma området och bör i så fall besluta med en folkomröstning om de vill inträda.

Det autonoma området skall ha ett parlament som väljs av vårt folk. Det valda parlamentet skall välja en premiärminister med ansvar för förvaltningen av frågor i det autonoma området. Det autonoma området skall ha ett fullständigt myndighetssystem med undantag för ärenden som hänför sig till Irak. Det autonoma området skall ha egna polis- och säkerhetsstyrkor. En särskild budget skall avsättas för förvaltningen av regeringen i det området.

Vårt modersmål skall vara det officiella språket i det autonoma området sida vid sida med de andra officiella språken. En autonomi i Nineveh-slätten skall säkerställa ett officiellt erkännande av våra rättigheter på internationell nivå. Det kommer att stoppa utrotning av vårt folk i sitt hemland och ge dem möjligheten att bo i säkerhet och fred.

Vårt folk har, för första gången i sin historia – sedan Assyriska imperiet – chansen att få ett eget styre. Detta kommer säkert att bidra till en kulturell, språklig och mentalitetsmässig renässans. Men det finns ett problem i våra politiska reflexer och rutiner. Som vi lärt från historien bör man säga, göra eller utföra ett projekt i rätt tid och i rätt konjunktur. Vi har ännu en gång kommit till en vändpunkt: Att vara eller icke vara beror på vad vi gör i rätt tid.