Kampen går vidare

Det assyriska folket har upplevt minst två glädjande händelser under det snart utgående året 2010: den svenska riksdagens beslut om att erkänna Seyfo som folkmord och AUA:s 27:e kongress som sammanförde sexton av våra mest seriösa organisationer och partier och som resulterade i ett enigt beslut om arbetsmetoder, en så kallad vägkarta, för Autonomifrågan.

Vid sidan av dessa två goda framsteg har vi tyvärr drabbats av ett stort bakslag under 2010. Ett bakslag som vi inte kunde råda över. Det är tragedin som utspelade sig den 31 oktober i en kyrka i Bagdad; en terrorhandling som släckte uppemot 60 människors liv. Händelsen lämnade inte någon assyrier oberörd.

En annan tråkig händelse, och som inträffade i Stockholm den 11 december, var den islamistiske självmordsbombarens handling som störde jul- och nyårsfriden i det fredliga Sverige.

Seyfobeslutet är en produkt av en mångårig kamp som våra organisationer och medier gemensamt fört både i hemländerna och i diasporan. Från att vara en intern diskussionsfråga för drygt tio år sedan har Seyfofrågan lyfts upp i många nationers parlament. En eloge till alla organisationer och individer som har bidragit till att beslutet kom i hamn. Ett särskilt tack till våra svenska och ickeassyriska vänner som kämpade sida vid sida med oss för Seyfofrågan.

”Den nya” Autonomifrågan har lyfts in i våra organisationers agenda för drygt fem år sedan. Frågan är inte ny. Den är en inspiration av eller en fortsättning på de krav som hade lyfts under 1920-talen om en assyrisk självständighet i våra historiska och nationella områden. Det är i det närmaste samma områden det gäller nu och det är ett rättmätigt och rättvist anspråk.

Den assyriska kampen för ett värdigt liv, och jämbördigt med alla andra nationer i vårt fädernesland fortsätter. Vi har aldrig övergett detta hopp, även om det under vissa långa tidsperioder låg i det dolda och undermedvetna, latent och kuvat. Det gestaltade sig i religiösa, fabelaktige, och kanske även vidskepliga former. Således har passionen och tron om en enad nation samlad i vårt historiska moderland levt vidare med oss och förts vidare från generation till en annan. Det finns flertalet exempel som vittnar om denna tro och detta hopp.

Trots alla förbud och ödeläggelser av våra skolor har vi försökt bevara vårt nationella språk som med sina både huvuddialekter förenar och syftar till kulturell kontinuitet. Massvis av egna traditioner och bevarad muntlig litteratur som binder os med vår flertusenåriga historia, samt skapandet av vissa sociala och psykologiska skyddsvallar som gjorde oss unika i området förhindrade oss från att assimileras; ett så kallat autoskydd för bevarande av egen identitet.

Varför allt detta? Hur har vi framhärdats trots alla orättvisor, massmord, mobbning, utanförskap, exkludering mm? Var det ett medvetet och planerat val? Vilka alternativ hade vi? För att besvara dessa frågor behöver man kanske en hel studie i ämnet. Det är uppenbart att olika personer har olika uppfattningar om detta och jag har förståelse för det.

AUA, the Assyrian Universal Alliance, har under sin verksamhetstid stått bakom flera stora och viktiga beslut som syftar till nationellt fortbestånd. Under vissa perioder var Alliansen en rubrikernas organisation vad gäller den assyriska nationella frågan. Det var till exempel en av AUA:s världskongresser som fattade beslut om hur vår flagga ska se ut och det var AUA som fattade beslut om 7 augusti; de assyriska martyrernas dag. Den assyriska nyårsdagen Kha-Bnisan är också ett av AUS:s beslut som så småningom implementerades av samtliga assyriska organisationer.

Låt mig också påminna om att de flesta av deltagare i AUA:s 6:e kongresser 1978 i Australien hade förgiftats av agenter till en eller flera regimer i våra hemländer. Listan kan förlängas men det är kanske inte det mest väsentliga. Det som i högsta grad är signifikant för AUA är att denna organisation vågar ta initiativ och är trygg i sin roll. AUA har en karisma med stort K, oavsett vad olika individer och organisationer må tro och tycka. Det är lätt att påstå att ingen av de 16 närvarande organisationerna i Erbil är i stånd, eller äger den karisma som kan samla så många och ”tvinga” dem att enas kring en livsviktig fråga.

Det skulle vara önskvärt att ADO, som anammat projektet sedan den föddes på nytt och inte har några lokala intressen i området, skulle göra det. Men det har visat sig att AUA:s beslut, eller initiativtagande i olika frågor, historiskt sett sätter sina rötter i folket själ. De accepteras. Det spelar egentligen inte någon roll vilken av våra organisationer som tar initiativ i viktiga frågor. Det viktigaste är att jobba för folkets bästa, och inte sätta käppar i hjulen.

Edo Breekho u Shato Breekhto tillönskas alla våra besökare på hemsidan. Vår förhoppning är att vi fridfullt skall kunna fira Jul och Nytt År, var än vi befinner oss.

Inlagd Allmänna
Nyheter