Sultanen i Damaskus är snart på knä

En klassisk bondfilm ger åskådaren en stund av total avkoppling. Publiken behöver inte tänka djupt och trötta ut hjärnan för att veta vad som kommer att hända. Man låter Mr. Bond sköta jobbet. Syftet med sådana filmer är att man inte behöver döda några hjärnceller för att analysera saker och ting och försöka få fram egna slutsatser. Allt kommer att löpa som smör rinner på en varmmacka och den som förväntar sig att det osannolika ska ske ska inte titta på en Bondfilm. Här vet man alltså redan från början hur det hela kommer att ta slut. Huvudrollsinnehavaren, Mr. Bond kommer att segra och boven kommer att elimineras. Alltså ett lyckligt, förutsägbart och känt slut.

Den syriska befolkningen har av den nuvarande regimen tvingats i ett totalt apatiskt tillstånd i mer än 42 år. Samma tillstånd som när man tittar på en Bondfilm. Befolkningen har tvingats att inte ens tänka själv och söka efter lösningar för egna intressen; Mr. (B)ond i Damaskus löser allt för dem! Folket ”behövde” inte göra någonting, alltså inte tänka. Regimen lät människor tro att den tänkte istället för dem och löste alla problem. Är det uppror i Hama, är det bara att slå ner den för det är en fara för rikets säkerhet. Sticker Libanon upp huvudet i luften är det bara att kapa det. Är den assyriska nationella rörelsen i Kamishly stark och enig, är det bara att infiltrera den och dela folket i tusen bitar, odla några små spioner runt den, sätta befolkningen i skräck och tvinga dem att fly landet. Vad är syftet med flera hundratals hantlangare och mini spioner i Sverige och annorstädes bland assyrierna annars?

Hur många ministrar, parlamentsledamöter och journalister som kritiserat den syriska närvaron i Libanon inte eliminerats?  Syrien har ju förstört Libanon från grunden. ”Hot” från Israel ska också bekämpas, genom att placera Hizbollah, i Libanon (!!) naturligtvis. Det heter att försvara fosterlandets säkerhet, från Libanon! Varför placerades inte Hizbollah någonstans vid Golanhöjderna som är så ”kärt” område för regimen?

Mr. Bond och sultanen i Damaskus går naturligtvis inte att jämföras. Det blir ingen rättvis jämförelse. Mr. Bond, är väldigt sympatisk figur som använder sig av miniatyrpistoler och små kloka robotar och lyckas ibland vända den värsta fienden till sin sida. Han har även humör. Sultanen i Damaskus använder däremot gamla robusta kanoner för att döda sin egen befolkning och ”lyckas” tvärtom omvandla vänner till fiender. Tycker verkligen sultanen i Damaskus att han är James Bond och kommer att besegra de stora massorna även denna gång?

Flygplatsarrest
Första gången jag besökte Syrien under mitt vuxna liv var i februari 1985. Jag blev arresterad på flygplatsen i Damaskus och aldrig släppts in. Några dagar tidigare var jag huvudtalare vid Naum Faiks årliga minnesdag i den största assyriska förening i Storstockholmsområdet. Det fanns absolut ingen anledning till min arrestering förutom, troligtvis, en dåligt skriven ”rapport” skickad av en dvärgspion från Sverige till den syriska säkerhetstjänsten om mina verksamheter i Sverige. Säkerhetstjänsten påstod att jag skulle ”skapa oroligheter” i landet om jag skulle släppas in. Detta avslöjade de för en tjänsteman från den svenska ambassaden i Damaskus. Mitt ärende landade hos den 69:e avdelningen inom flygvapnets säkerhetstjänst.

Där under arresten träffade jag många människor, både goda och elakartade. Bland andra en ful och ovårdad person, både till hygien och till klädsel, som luktade kogödsel från två meters avstånd. Han kom en dag och ställde den vanliga obligatoriska standard-frågan: ”vilket lands underrättelsetjänst jobbar du för” på ett väldigt obehagligt sätt, medan alla i den stora salen lyssnade. Detta var antagligen ett tecken till mig att stoppa en hundralapp i hans ficka. Han hade en pistol hängandes på höger sidan höften, som han demonstrativt visade för alla närvarande.

Bland de goda som jag träffade där fanns en assyrisk officer som ofta kom med en flaska dricksvatten och lade vid den bänk jag satt och ibland sov på. En annan god person iklädd vanliga militärkläder, enligt vad han själv berättat för mig från staden Hauran, bjöd mig flera gånger på kolsvart och starkt te med mycket sockar i. Han kallade teet för ”Chai Haurani”. Den resan slutade aldrig som det var planerat att sluta och efter fem dagar, med hjälp av svenska ambassaden i Damaskus lyckades jag återvända hem.

Senare, år 2000 och 2004 åkte jag i tjänst till Damaskus och Aleppo med det officiella uppdraget/inbjudan i pappersformat klarfärdigt i framfickan, ifall de skulle krångla till det på flygplatsen, igen, så att säga. 2004 gick det bra att komma in i landet via Jordanien och 2004 med hjälp av tjänsteman på Sveriges ambassad via flygplatsen i Damaskus.

Pappa sultanen av Damaskus
Den första ”sultanen” av Damaskus, pappasultanen Hafez al-Assad, tog makten i Syrien den 13 november 1970 genom en militärkupp när han var försvarsminister i landet. En koalitionsregering mellan Arabsocialister, de så kallade Nassertrogna och Assads eget parti Baathpartiet bildades ganska omgående. Sedan dess sitter familjen Assad, som egentligen heter Sulaiman, ensam, alltjämt vid makten och styr landet med järnhand. Noterbart är att 1971 hade Baathpartiet 65 000 medlemmar i Syrien. 1981 sexdubblades dessa till 374 000 och 1992 var antalet Baathmedlemmar över en miljon (1 008 240). I Sverige hade samtliga 8 politiska partier i landet drygt 600 000 medlemmar under samma år (1992). Det är inte så konstigt att partiet hade så många medlemmar. Den som bor i Syrien vet att man inte kan uträtta något ärende hos en myndighet om man inte är med i Baathpartiet. Alternativet är att betala mutor för varje steg man tar inom en myndighet.

Det fanns/finns flera moderna sultaner i arabvärlden. Zeyn el Abidin Bin Ali i Tunisien, Housni Mubarak i Egypten, Muammar Gaddafi i Libyen, Ali Abdalla Saleh i Yemen och Bashar al Assad i Syrien. Sultanerna i Tunisien, Egypten, Libyen och Yemen är störtade. Det fanns även en ”sultan” i Irak; Saddam Hussein. Alla ville lämna över makten som ”arv” till sina söner.

Alla dessa ”Sultaner” tog makten i sina länder under väldigt spektakulära omständigheter. Antingen via kupp eller genom att ärva makten. Bashar al Assad är den som ärvde makten ”demokratiskt” av sin far år 2000. Samtliga dessa länder heter också, konstigt nog, Gumhuriyah, det vill säga, republik. Men befolkningen fick/får aldrig välja fritt sin ledare i någon av dessa ”republiker”. Bashar al-Assad brukar vinna valen med en stor marginal. Han brukar få 99.9 procent. Hans pappa också brukade få så mycket som 99 procent av rösterna.

De moderna sultanernas uppkomst
Ett modernt, enväldigt och diktatoriskt sultanat uppstår när en ledare bygger sin makt på bekostnad av de offentliga institutionerna i landet, skriver Jack A. Goldstone, Foreign Affairs, The New Arab Revolt, Volume 90, Number 3, 2011. Diktatoriska sultaner har ingen politisk ideologi eller något annat mål än att bibehålla och utöka sin egen makt. De tolererar viss form av demokrati som till exempel val, nationalförsamling, grundlag och politiska partier, men de styr över alla dessa totalt genom att tillsätta sina egna anhängare i nyckelpositioner. För att bibehålla sin makt inför de också undantagstillstånd vilket de rättfärdigar med hänvisning till fara för rikets säkerhet eller på grund av interna och externa hot. Exakt så har det varit i Syrien; det rådde till exempel undantagstillstånd i Syrien i mer än 40 år och regimen tolkade undantagslagarna som den ville.

Undantagstillståndet upphävdes den 19 april 2011 efter proteststormarna i landet. Detta tillhör naturligtvis spelet. Alltså att upphäva undantagstillstånd var en eftergift. Sultanerna blir tvungna att göra vissa eftergifter när de trängs mot väggen. Mubarak i Egypten lovade först att inte utse sin son till president efter sig och sedan lovade han att inte han heller kommer att kandidera till presidentposten vid kommande val. För att lugna ner protesterna i landet lovade även Bin Ali att avgå efter det kommande presidentvalet. Bashar al Asad lovade en hel del reformer men ingen av dessa infriades. Assads regim anklagar de demonstrerade massorna för förräderi och tar till det gamla vanliga mantrat att beskylla främmande makter för upproret i landet; ”en konspiration mot fosterlandet”.

Hur behålla makten
Genom en total kontroll över medierna, mukhabarat-skräck, angiverimetoder, befolkningens beroendeställning inför korrumperade myndigheter mm, har Assadregimen lyckats hålla massorna i schakt och den vanliga individen helt passiv. Regimen har skapat olika divisioner inom säkerhetstjänsten (6-7 till antal) och håller medvetet militären delad för att försvaga den och för att olika delar inom apparaten ska spionera på varandra till högsta chefen. Den hemliga säkerhetsdivisionen mitt ärende hamnade hos när jag greps på flygplatsen och anklagades för att ”skapa oroligheter” om jag skulle komma in landet hette den 69:e grenen inom flygvapnets säkerhetstjänst. När jag frågade tjänstemannen som avslöjade för mig att mitt ärende låg där vad denna 69:e gren sysslade med tittade han på mig och sade: Jag tycker att du är relativt ung för att kunna syssla med sådan aktivitet men du är kanske en speciell person.

Regimen i Syrien har också skapat goda relationer med andra länder, bland annat Ryssland och Kina. Här behöver vi inte nämna Iran, för det är Iran som styr i Syrien i verkligheten. Även detta hör till strategin för de moderna sultanerna. Goldstone säger att bakom scenen för sådana relationer samlar sultanerna, med sina närmaste, stora tillgångar genom handelsutbyte och investeringar. I Syrien finns det flera exempel på detta. Bland annat kommunikationsbolagen som sysslar med det mobila nätet ägs av familjen Assad och inkomsterna från oljan som Syrien exporterade hamnade under en lång period direkt i fickan på familjen Assad. Landets oljetillgångar måste vara i folkets ägo.

Syriens känsliga läge
Det är känt att Syriens geografiska och strategiska läge skiljer sig avsevärt från det i Tunisien, Yemen och Libyen. Därför har väst hittills inte agerat kraftigt mot regimen trots makabra övergrepp mot befolkningen. I öst gränsar landet mot Irak, som delvis styrs av Iran, i norr mot Turkiet, i söder mot Jordanien och Palestinska områden och i väst mot Israel och Libanon. Hela området är instabilt. Iran har en stor ambition att hålla kvar Irak och Syrien under sin kontroll och behålla Hizbollah som stat inom stat i Libanon för att utgöra ett hot mot Israel. Den Iranska regimen subventionerar även Hamas. Behåller den iranska regimen Irak och Syrien under sitt kommando har man både säkrat sig en fri passage till Israel och en buffert i händelse av en israelisk attack mot Iran. Turkiet har en stor minoritet alewiter, en gren inom Shia, som alltjämt varit förtryckt av den sunnimuslimska majoriteten. Iskenderun-frågan mellan Syrien och Turkiet är fortfarande ett känsligt ämne och kurdfrågan i Turkiet är långt ifrån löst. Turkiet har ambitioner att vara en ekonomisk stormakt i regionen och Iran en ideologisk sådan. USA har under flera år försökt skära banden mellan Syrien och Iran och därför gjort många eftergifter till förmån för den Syriska regimen. Är det nu dags att sluta med eftergifterna? Vad kommer att hända med alla kemiska vapen som Syriens totalitära regim förfogar över?

Den så kallade arabiska våren
Det är ett gyllene tillfälle nu för arabvärlden i allmänhet och den syriska befolkningen i synnerhet oavsett etnisk- och religionstillhörighet att bli av med denna diktator. En sådan omvälvning som den arabisk muslimska världen har börjat med startskott i Tunisien för cirka två år sedan har denna del av världen aldrig upplevt under de senaste 5 decennierna. Då med blodiga kupper inspirerade av ultra nationalistiska panarabiska idéer som till exempel Nassers i Egypten, men nu, åtminstone till synes, med demokratiska och fredliga förtecken. Nasser utsåg sig själv till arabernas ledare, liksom Saddam Hussein och Muammar Gahaddafi. Ingen av de finns nu. Det är därför dags även för det syriska folket, muslimer och kristna, araber, kurder och assyrier att tillsammans säga stopp för sin ”sultan”. Regionen kommer aldrig att förändras och utvecklas så länge sultanerna använder sina länder som sina egna gårdar och befolkningen som boskap. Farhågor och varningar
”Revolutionen” kommer att lyckas och sultanen i Damaskus kommer att möta samma öde som Kaddafi, eller kanske hamna i Ryssland alternativt Iran. Ingen tvekan om det. Men jag har vissa farhågor. Ju längre tid det tar desto blodigare blir det och vårt folk kanske kommer att drabbas hårdare efter revolutionen. Anledningen till att vårt folk kanske kommer att drabbas hårt efter revolutionen är att regimen nu tvingar vissa delar av befolkningen, bland annat kyrkor och vissa naiva grupper, att försvara regimen och visa stor lojalitet mot regimen. Även extremismen inom olika delar av oppositionen förstärks efter alla mord och den statsterror som befolkningen utsätts för. Det skapas ”vi och de” det vill säga ”de” som är med regimen och ”vi” som har kämpat med vårt blod att störta den. Våra aktiva organisationer inom oppositionen, här menar jag i första ledet ADO, Assyriska Demokratiska Organisation, måste jobba hårt för att visa att de av vårt folk som har varit med Baathpartiet och försvarat regimen har inte gjort det av fri vilja. Jag hoppas också att de nya makthavarna håller sina löften och skapar ett system som bygger på mångfald, är sekulärt och icke sekteristiskt.

Fördelarna med ett demokratiskt system
Som folkgrupp har vi assyrier, tvärtemot vad vissa grupper eller individer hävdar, förlorat väldigt mycket under denna regim. Som etnisk minoritet har vi aldrig fått någon erkännande trots att vi är en ursprungsbefolkning i landet. Vi har alltid blivit föremål för söndra-och-härskarmetoder och våra kyrkor har alltid blivit manipulerade och styrda av regimen för att utnyttjas mot den nationella rörelsen och blivit hem för spioner och angivare. Våra organisationer infiltrerades och våra skolor stängdes. Inte minst genom att regimens på olika sätt visat oss som allierade har denna regim låtit oss uppfattas fiender till majoritetsbefolkningen. Regimen vilar ju på små grupper och minoriteter i landet. Om regimen verkligen varit/är en vän av vårt folk varför skulle hela Gozarto-provinsen nästan tömmas på vårt folk. Hur många av oss har inte sagt att man är trött på Mukhabarats och andra myndigheters trakasserier och hot och därför lämnat landet? Vilket skydd hade vi som medborgare från myndigheterna? Var inte alla myndighetsbeslut godtyckliga och drabbade de svagaste och de som inte hade resurser hårdast?

Ingen förtryckt etnisk, eller religiös minoritet, har några fördelar med att leva under en diktatur. Tvärtom har man alltid fördelar av att leva i en demokrati för då har man åtminstone konstitutionellt rätt att uttrycka sig både i tal och i skrift, hävda sitt ursprung offentligt och vara stolt över sin egen historia och kultur. I Syrien och under denna regim får vi enbart kalla oss ”kristna araber”. Vårt språk erkänns inte som ett etniskt nationellt språk och läses i ”våra egna” skolor som ett religiöst ämne. Diktaturer har dessutom inga vänner och de kan krossa och offra sina ”allierade” för sina egna intressen. Slutligen vill jag varna för de spion-listor som kommer att avslöjas efter regimens fall. Där kan man se en eller annan bekant.

Abo d Ninos

Källförteckning:

Foreign Affairs, The New Arab Revolt, Volume 90, Number 3, 2011.

ChangeOrient, Vol. 45, No. 2 (June 2004), pp. 239-256 Bashar al-Asad and his Regime- Between Continuity and Change.

http://svt.se/2.22584/1.2400932/undantagstillstandet_i_syrien_havt

http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_politiska_partier_i_Sverige_efter_antal_medlemmar

http://blogg.passagen.se/historiebloggen/entry/f%C3%B6rsvarsministern_i_syrien_hafez_al

http://www.foreignaffairs.com/print/68150?page=show