Vi glömmer aldrig 1915

Onsdagen den 24 april 2019 hölls minnesstunden för Seyfo folkmordet på assyrier syrianer kaldéer i sydöstra Turkiet 1915, i Sveriges Riksdag.

Assyriska Demokratiska Organisationen tackar riksdagsledamöterna Amineh Kakabaveh (V), Andra vice talman Lotta Johnsson Fornarve (V), Arin Karapet (M) som anordnade minnesstunden.

Här finner ni talet som Turabdin Kommitténs representant Rebecka Barjosef höll.

Jag vaknar av att dörren slits upp. ERA OTROGNA HUNDAR! NU SKA NI DÖ! EN GÅNG FÖR ALLA!

En soldat springer in i vårt hus. Och börjar skrika. Tar tag i pappa. Drar upp en pistol. Riktar mynningen mot hans tinning och trycker ner honom på marken. Mamma skakar. Är livrädd. VAD VILL NI? LÅT OSS VARA! Skriker hon.

TA OSS MÄN MEN LÅT KVINNORNA OCH BARNEN VARA! Soldaten skrattar åt pappas ord. Två soldater håller fast mamma. River upp hennes klänning. De lägger sig på henne. Pappa försöker trycka sig upp. Soldaten riktar pistolen mot mig och mina bröder. Välj eller ligg kvar säger soldaten. Jag har aldrig sett pappas tårar. Förrän nu.

Gråt. Gevärsskott. Skrik. Människor ligger ner på marken. Utan huvud. Utan ben. Utan armar. Jag ser den snälla farbrorn bli skjuten medan han springer upp för bergen.

Min väns mamma ligger på marken. Bredvid min bästa vän. Blod. Överallt. Mammans mage är helt öppen. Hon var gravid. Var är barnet?

Soldaterna tvingar en del att ta av alla sina kläder. HÅLL KÄFTEN OCH GÅ! STANNAR NI SKJUTER VI ER! Soldaterna skriker. Sen går dem.

Lukten av blod och kött börjar stinka.
Jag är livrädd.
Skakar.
Gråter.
Överallt blir det tyst.

Detta är mina minnen från den dagen.
Jag var tio år gammal.

Många år senare är jag svensk medborgare. Jag flydde till Sverige från mitt hemland i sydöstra Turkiet. Då den politiska makten var och ännu är fast i rasismens klor. ”Turkiet åt turkarna, ett land, en religion, en flagga, ett språk” växte sig starkt än en gång.

Jag flydde för att jag ville bära ett efternamn som jag själv valt.
Inte ett som turkiska staten tvingat på mig för att dölja min identitet.
För att jag inte erkändes som lika värd i förhållande till min etnicitet och religion.
För att jag vill tala mitt eget språk.
För att min familjs liv var i fara.
För att jag vill vara jag.

11 mars 2010 erkände Sveriges riksdag mitt lidande och det barbari vi utsattes för och benämnde det för det enda riktiga. Folkmord. Tack ska ni ha.
Men.
Regeringen vill inte verkställa riksdagens beslut.

Min regering.
Ni vill anordna en internationell konferens med FN:s kommissionärer.
Ni vill att folkmordet ska skrivas in i läroböckerna.
Ni vill göra en utställning.
Ni vill resa ett nationellt monument.

Det är bra.
Men
Jag vill inte behöva vänta
På att synas.
Erkännas.
Bekräftas.
I era ögon
I läroböckerna för framtida politikers ögon
I världens ögon
Som assyrier syrian kaldé och armenier.
För det är det jag är, alltid har varit och alltid kommer att vara.

Min största rädsla är att denna ondskans dag glöms den dag vi överlevande är borta.
Den dagen då svärden hölls av människor vars mål var att få bort vårt folk från jordens yta. Dess eggar föll över två miljoner oskyldiga människor.

Den dagen
24 april 1915.
Svärdets dag.
Svärdets år
Seyfo

Jag heter Rebecka Barjosef
Min farfars far Yusuf Beybun i byn Kerburan överlevde folkmordet.
Jag är hans barnbarns barn.

Det är för hans, alla mördade och överlevande assyrier syrianer kaldéer, armenier och greker som jag står här idag. För dagens assyrier syrianer kaldéer i det krigshärjade Irak och Syrien. Som har mördats. Eller förlorat någon medan bomberna regnade. Som har tvingats bort från sina ursprungsområden. Där våra politiska ledare har fängslats. Där våra rättigheter ännu ej respekteras.

Turkiet.
Jag finns kvar.
Med mig många andra.
Vi kommer att fortsätta berätta.
Världen kommer fortsätta att lyssna.
Ni misslyckades.
Med att tysta mig.
Dölja mig.
Få bort mig.
Radera mig,
Från världens yta.
Ni vill att vi ska glömma.
Det kommer vi aldrig att göra.
Det är ni som ska göra upp med er historia.
För ert bästa.
För mänsklighetens bästa.

Avslutningsvis vill jag, å Turabdin Kommitténs vägnar rikta ett stort tack till de riksdagsledamöter som anordnade minnesstunden.

Tack.

(c) Rebecka Barjosef, 2019

Inlagd Allmänna