Anf. 2 HANS LINDE (v)

Fru talman! Få regioner har plågats av auktoritära ledare och väpnade konflikter i samma utsträckning och grad som Mellanöstern. Diktaturerna i Iran, Syrien och Saudiarabien, våldet på de ockuperade palestinska områdena, i Irak och Jemen samt det utbredda förtrycket mot kvinnor, hbt-personer, etniska och religiösa minoriteter, fackföreningsaktiva med flera är exempel på detta.

Men utvecklingen i Mellanöstern är långt ifrån nattsvart. I enskilda länder har vissa framsteg gjorts. Folkliga rörelser för demokrati och jämställdhet, där människor gått samman för sina egna intressen och sina egna rättigheter, inger hopp. Studenterna som trotsar regimen på Teherans gator, kurderna som kräver sina rättigheter i Turkiet och palestinierna som inte gett upp hoppet om att en dag få leva i frihet visar att ett annat Mellanöstern är möjligt och att fröet till förändring redan är sått.

Men det är viktigt att understryka att dagens Mellanöstern inte har uppstått i ett politiskt vakuum. Kampen om regionens olja och andra naturresurser har lett till omfattande stormaktsinblandning i regionen, vilket har bidragit till sociala och ekonomiska problem, till väpnade konflikter och stärkta auktoritära regimer.

I Irak har USA:s anfallskrig och efterföljande ockupation drivit miljontals irakier på flykt och kostat kanske så många som en miljon irakier livet. I Palestina har 43 år av ockupation skapat ett samhällssystem på Västbanken, Gazaremsan och i östra Jerusalem som svårligen kan beskrivas som något annat än apartheid. Utanför Västsaharas kust tömmer europeiska fiskare vattnen i strid med folkrätten samtidigt som de västsahariska flyktingarna i lägren i Algeriet kämpar för att mätta sina barn.

Inte heller vårt land har varit konsekvent i försvaret av de mänskliga rättigheterna i regionen. För bara ett par veckor sedan stod Sveriges utrikesminister i denna talarstol och välkomnade vad han kallade den demokratiska omvandlingen av Turkiet, samtidigt som politiska partier förbjuds och demokratiskt valda politiker arresteras i samma land. I Iran deltog den svenska ambassadören vid presidentinstallationen för Ahmadinejad, samtidigt som oppositionella misshandlas i landets fängelser.

Retoriken i väst om demokrati och mänskliga rättigheter har alltför ofta offrats, och offras fortfarande, när tillgången till olja ska säkras eller när nya allierade i USA:s så kallade krig mot terrorismen ska vinnas. Saudi-Arabien kan därför fortsätta med sin könsapartheid, Tunisien kan fortsätta fängsla oppositionella och makten i Egypten koncentreras i familjen Mubaraks händer med västs tysta medgivande.

Det Mellanöstern vi i dag ser är inte vårt eget samhälles antites eller motsats utan i hög grad resultatet av en politik vi har fört i Europa och USA, där de egna ekonomiska och politiska intressena alltför ofta gått före folkens frihet i regionen. Vill vi därför bidra till politisk förändring i Mellanöstern, demokratisering och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna börjar arbetet här hemma, på vår egen hemmaplan.

Fru talman! Utrikespolitik beskrivs ibland som en politik av ord, och det är helt sant att utrikespolitik i stor utsträckning handlar just om att förhålla sig till och beskriva sin omvärld. Vår möjlighet i denna kammare är ofta begränsad när det gäller att fatta beslut som har direkt påverkan på människor som lever utanför vårt lands gränser.

Men det finns också tydliga undantag. Vi äger möjligheten att i vissa fall i denna kammare fatta beslut som kommer ha långtgående och direkt påverkan på människor långt bortom vårt lands gränser. På riksdagens bord i dag ligger flera sådana möjligheter.

Vi skulle kunna bryta den kultur av straffrihet som har skapats under Israels ockupation av Palestina, där grova brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna har kunnat passera utan konsekvenser. Vi skulle kunna göra det genom att stödja Goldstonerapporten och i FN agera för att alla som gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser under Israels anfallskrig mot Gaza ställs inför rätta.

Vi skulle också kunna skicka ett tydligt budskap av hopp till de västsahariska flyktingarna som sen 1975 levt under Marockos ockupation eller under ytterst svåra förhållanden i läger i Algeriet genom att erkänna Västsahara, Afrikas sista koloni.

Vi skulle kunna ge upprättelse till offren och de överlevande efter Saddam Husseins Anfalkampanj 1988 genom att erkänna detta folkmord som just ett folkmord på kurderna och uppmärksamma den 16 mars, årsdagen av den fruktansvärda gasattacken mot den kurdiska staden Halabja och uppmärksamma det som en internationell dag mot massförstörelsevapen.

Fru talman! Alla dessa frågor jag har nämnt förtjänar var och en för sig kanske en helt egen riksdagsdebatt. Men jag vill ändå använda min talartid här i dag i denna debatt till att fokusera på en fråga, nämligen folkmordet 1915 i Turkiet.

År 1915 mördade den dåvarande turkiska ledningen kanske så många som 2,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontiska greker med flera. Syftet var uppenbart och medvetet: att utrota dessa folk, utplåna deras kulturer och skapa ett etniskt och religiöst homogent Turkiet.

Den dåvarande svenska ambassadören i Istanbul skrev hem till Stockholm i en rapport ”att ungturkarna vilja begagna tillfället, då av olika skäl ingen effektiv påtryckning utifrån behöver befaras, för att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt och består i den armeniska nationens utrotande”.

Att det som skedde 1915 var ett folkmord har det egentligen aldrig rått något tvivel om i vårt land. Det som saknats har varit den politiska viljan att också ta konsekvenserna av denna insikt och erkänna detta folkmord.

Det vanligaste argumentet som vi har mött mot ett erkännande är att vi som politiker och riksdagsledamöter inte ska skriva historia. Det är ett helt sant argument. Vi som politiker ska inte skriva historia. Världen är i dag full av exempel där regimer försöker slå fast olika historiebeskrivningar. Dagens Turkiet är tyvärr ett sådant exempel.

Precis som vi som är riksdagsledamöter och politiker inte ska skriva historia har vi ett ansvar, jag skulle sträcka mig så långt som att kalla det en plikt, att förhålla oss till historiska faktum, att kalla saker för deras rätta namn och att kalla ett folkmord för just ett folkmord.

Varför är då ett erkännande så viktigt? Världens mörka historia visar med tydlighet att vi måste ta lärdom av det som har skett för att förhindra att liknande förfärliga händelser inträffar på nytt. Arbetet med att förhindra folkmord måste börja med att vi gör upp med dem som redan har begåtts och lär av historien.

Frågan om folkmordet är också intimt förknippad med de många av de problem som vi i dag ser i Turkiet och dagligen får rapporter om. Det handlar om trakasserier mot etniska och religiösa minoriteter, det exkluderande politiska systemet som utestänger dessa grupper från möjligheten till påverkan och den mörka statens långa skuggor. Ska Turkiet fullt ut kunna bli en demokratisk stat måste man också göra upp med sin historia.

Fru talman! Frågan om folkmordet handlar också och kanske nästan framför allt om att ge offren och deras ättlingar upprättelse. För de drabbade och för deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn, varav många bor här i Sverige, är folkmordet fortfarande ett levande trauma och ett öppet sår. Utan att offren får upprättelse och får sitt lidande bekräftat riskerar detta trauma att leva vidare generation efter generation.

Vi som inte själva drabbades av folkmordet 1915 och saknar släktingar som drabbades kanske aldrig fullt ut kan förstå detta trauma. En av de många armenier, syrianer, kaldéer och pontiska greker som har hört av sig de senaste veckorna beskrev det mycket väl i sitt mejl till mig.

Så här skrev Suzanne: ”Vi kan inte gå vidare med våra liv, utan sitter fast i destruktionens minne. Min högsta önskan är att mitt land, Sverige, någon gång inom snar framtid ska visa vägen och skipa rättvisa. Hjälp oss att sörja klart. Befria oss från smärtan. Jag vill tro att vi har kraften för att stå emot förnekandet.”

Jag delar Suzannes förhoppning. Jag tror att vi i Sverige har kraften att stå emot förnekandet. Jag tror att vi i Sverige har modet att i dag vid voteringen erkänna folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier. Jag vill därför yrka bifall till reservation 4.

Fru talman! Låt mig kort avsluta med följande. Vi ser i dag två allt tydligare alternativ i svensk utrikespolitik. Det understryks av det betänkande vi har på bordet framför oss. Mot en borgerlighet som har lutat sig tillbaka på Utrikesdepartementet för att betrakta sin omvärld och låta andra föra vår talan ser vi i dag en rödgrön utrikespolitik. Vi ser att vårt land fortfarande kan spela en roll i världen, att arbete för demokrati, rättvisa, frihet och fred varken börjar eller slutar vid Gibraltar sund, Uralbergen eller för den delen Bosporen.

Vi behöver inte vänta till valet i september för att vårt land ska spela roll och för att vi ska göra skillnad. Det kan vi göra redan i dag genom att rösta för ett erkännande av Västsahara, genom att rösta för ett erkännande av Anfalkampanjen som ett folkmord på kurderna och genom att tillsammans rösta för ett erkännande av folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier.

I detta anförande instämde Kalle Larsson (v).

hans.linde@riksdagen.se

Inlagd Allmänna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Nyheter