Anf. 3 BODIL CEBALLOS (mp

Bodil
Fru talman! Det är alltid lika svårt att hitta en ny vinkling när man kommer efter två redan bra inlägg. Vi har gemensam politik, som både Carina och Hans har talat om tidigare. Vi har blivit mejlbombarderade de senaste veckorna av människor som anser att vi ska erkänna folkmordet på bland annat armenierna och dem som inte vill det. Jag vill därför här klargöra Miljöpartiets ståndpunkt.

I de brev som har kommit står det bland annat att det inte är riksdagens uppgift att besluta eller lagstifta om folkmord. Det är det heller ingen som har påstått. Att folkmord sker beslutas av den som utför det. Folkmordet på armenierna beslutades av någon. Det var inte Sveriges riksdag som gjorde det.

Ibland beslutas det om folkmord via dekret och lag. Så var fallet under Anfalkampanjen i Irak. Ibland kan det vara militära beslut. Sveriges riksdag beslutar inte om folkmord, och vi lagstiftar absolut inte för något folkmord men däremot emot.

Det som vi gör i dag är att vi tar ställning till ett antal motioner som har lämnats in till riksdagen och som uppmanar vår regering att agera för att få Turkiet att erkänna en historisk händelse som inträffade för snart 100 år sedan. Det sker i syftet att landet ska kunna gå vidare i den försoningsprocess som landet behöver och som vi menar är nödvändig för att förbättra relationerna mellan olika grupper i Turkiet och mellan Turkiet och Armenien och för att underlätta Turkiets EU-medlemskap.

Det har skett många folkmord och brott mot mänskligheten genom historien, och de allra flesta nämns sällan. Vissa har förtigits helt, och andra har uppmärksammats av olika skäl. Den mest uppmärksammade av de alla är folkmordet på judarna under andra världskriget. Det var också det som ledde till att en internationell rättsregel tillkom för att straffa och förebygga folkmord. Historien skulle inte få upprepa sig.

Nu har vi sedan 1948 en konventionstext som definierar vad ett folkmord är. Det står så här: ”I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,

a) att döda medlemmar av gruppen;
b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;
e) att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp.”

Med grund i den formuleringen menar vi att det som hände i det dåvarande osmanska riket 1915 utifrån den forskning som finns otvivelaktigt skulle ha bedömts som folkmord om det hänt i dag. På samma sätt har Anfalkampanjen mot kurderna i Irak av irakisk domstol år 2007 bedömts som folkmord. Många andra grymheter under olika krig, under olika flagg där olika etniska grupper drabbats under seklernas gång skulle kunna bedömas som brott mot mänskligheten.

Just i dag är det dock bara två av dessa folkmord som vi diskuterar här i kammaren. Det gäller folkmordet mot armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker samt Saddam Husseins Anfalkampanj mot kurder.

Fru talman! Få är nog de länder som har helt rent mjöl i påsen, och inte heller våra länder i Norden och övriga EU-länder. Det som har hänt har hänt och kan inte göras ogjort. Däremot kan vi erkänna gamla oförrätter och be om ursäkt. Det är varje lands ansvar att göra det gentemot sin egen befolkning.

Det är svårt att i dag ställa nuvarande makthavare eller medborgare i ett land till svars för vad deras förfäder har gjort. Däremot kan de ge de drabbades efterlevande den upprättelse det innebär att erkänna det som faktiskt skett. Att förneka ett historiskt skeende leder inte till försoning utan vidgar snarare klyftorna.

Turkiet har, precis som Carina Hägg tog upp tidigare, tagit steg mot en större öppenhet i den här frågan. Det är någonting som vi ser mycket positivt på och som vi också uppmuntrar. Alla partier i Sveriges riksdag är för ett turkiskt medlemskap i EU. Som EU-land är vi kanske det som allra mest driver på i den riktningen. Den uppfattningen förändras inte av att vi anser att Turkiet bör erkänna det osmanska rikets historia som jag tidigare sade i syfte att nå en försoning mellan folkgrupperna. Att Sveriges riksdag, USA:s kongress, Italien etcetera erkänner folkmordet är inte det som de drabbade är allra mest betjänta av eftersom upprättelse nås när förnekelsen upphör på hemmaplan. Våra beslut kan däremot tjäna som en påtryckning på Turkiet att tänka om i frågan.

Fru talman! Vi håller därför inte med utskottsmajoriteten att vi för att inte stöta oss med Turkiet ska låta bli att kalla denna 95 år gamla händelse som i dag skulle ha kallats folkmord just för folkmord. Sverige och Turkiet har nära förbindelser och ett ömsesidigt förtroende. Om å ena sidan en uppmaning från Sveriges riksdag att Sveriges regering ska erkänna folkmordet skulle störa det förtroendet är det naturligtvis beklagligt. Å andra sidan får inte politiska hänsynstaganden innebära att man inte vågar kalla saker vid deras rätta namn. Jag är övertygad om att det moderna Turkiet kan skilja mellan äpplen och päron. På kort sikt kommer ett beslut att röra upp känslor, men på lång sikt är jag övertygad om att det bidrar till den försoning vi alla eftersträvar. Jag yrkar därför bifall till reservation 5.

Fru talman! Folkmord som begås i dag bedöms i domstol, i första hand i nationella domstolar. Det är vi i utskottet överens om. När det gäller Anfalkampanjen dömdes ”Kemiske Ali” 2007 för folkmord i irakisk domstol. Alla partier här i Sverige tar avstånd från det straff, det vill säga dödsstraffet, som ”Kemiske Ali” dömdes till, men det innebär inte att vi ifrågasätter själva bedömningen av brottet som sådant. I det fallet har Miljöpartiet och Vänsterpartiet valt att markera extra genom att också reservera oss till förmån för en motion om att erkänna Anfalkampanjen som folkmord.

Jag vet att Socialdemokraterna inte har någon annan uppfattning än oss i själva sakfrågan, att det som har skett är att beteckna som folkmord enligt folkrätten. Däremot har vi inte skrivit ihop oss i en reservation eftersom brottet redan är erkänt av irakisk nationell domstol och Socialdemokraterna menar att det är på nationell nivå som frågan bäst avgörs. Ett erkännande här i Sveriges riksdag är så att säga överkurs, menar man. Det har man egentligen rätt i, men vi vill ändå markera tydligare än så.

Fru talman! Få frågor har väl dragits i långbänk så mycket som frågan om Västsaharas självständighet. Inget parti i riksdagen har, såvitt jag vet, talat emot Västsaharas rätt till självbestämmande. Ändå sitter det så långt inne att ta steget att för svensk räkning erkänna landet. Regeringen menar att erkännande av stater är ett folkrättsligt begrepp. Så är naturligtvis fallet. För att erkänna en stat kräver Sverige att det finns ett territorium, ett folk och en effektiv maktutövning. I Västsaharas fall finns det onekligen ett territorium och ett folk. Om västsaharierna i stället för att ha lagt ned vapnen och litat på en av FN utlovad folkomröstning hade fortsatt den väpnade kampen hade man kanske också haft den effektiva maktutövningen över territoriet och folket. I dag måste man i stället förlita sig på FN och Minurso.

Fredliga medel har alltså i västsahariernas fall lett till att i stället för att omvärlden har visat sitt stöd har man sakta förlorat stödet för självständighet till förmån för stöd till ockupationsmakten Marocko, som EU-länderna har starka nära politiska och ekonomiska förbindelser med. Västsaharierna håller på att förlora sitt land, och vi och FN står vid sidan om och tittar på. Vi hänvisar till förhandlingar, och det pratas och pratas men ingenting händer.

Fru talman! Jag är den första att försvara folkrätten. Det är oerhört viktigt att folkrätten finns och att den följs för att lösa de tvister som uppstår mellan länder och i länder. Men även folkrätten är en levande materia som genom praxisbeslut förändras. Så sker med all lagstiftning. I fallet med vilka kriterier som behövs för att erkänna en stat är det inte helt ovanligt att det tänjs en hel del på folkrätten beroende av vad som anses politiskt korrekt i en viss stat. Varför är det annars så att vissa erkänner Kosovo och inte andra? Hade Kosovo en effektiv maktutövning? Varför erkänner vissa Sydossetien och Abchazien men inte andra? Har de en effektiv maktutövning? Folkrätten är densamma för oss alla, men tolkningen går isär.

Det finns egentligen ingenting som hindrar Sverige att erkänna Västsahara, som många andra länder faktiskt redan har gjort  förutom att Marocko kan ta illa upp. Då är vi tillbaka i samma resonemang som när det gällde Turkiet. Ska vi låta politiska hänsyn styra hur vi tolkar folkrätten, eller ska vi kalla saker vid deras rätta namn? Västsahara är Afrikas sista koloni. Landet skulle avkoloniseras 1975 men hamnade i klorna på Marocko och Mauretanien, nu bara Marocko. Landet plundras på naturresurser som inte kommer västsaharierna till del. En stor del av befolkningen lever i läger sedan 30 år tillbaka. Det är dags att gå från ord till handling. Det är dags att erkänna Västsahara. Jag yrkar därför bifall till reservation 4.

I detta anförande instämde Esabelle Dingizian (mp).

bodil.ceballos@riksdagen.se

Inlagd Allmänna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Nyheter